Stockholms första industriförort År 1902 kommer Wilh. Becker till Lövholmen. Företaget som tillverkar och säljer färg, fernissor och kemiska produkter behöver mer plats och slår sig ner i den avlagda Palmcrantzka fabriken som byggts för slåttermaskins tillverkning tolv år tidigare. Bakom företagsnamnet finns den från norra Tyskland invandrade Carl Wilhelm Becker, son till en skollärare, kemiutbildad och med väderkorn för affärer efter fem år bakom disken som lärling i en färgaffär. Efter resor som säljare för tyska företag i Skandinavien och Ryssland beslutar han sig för att bygga sin framtid i Stockholm. Dit kommer han 1864 samtidigt som den svenska näringsfriheten upprättas och det gamla skråväsendet skrotas. Becker grundar tillsammans med en kompanjon sitt handelsföretag med affär i samma hus som bostaden, Malmtorgsgatan 5. Men Becker blir snart ensamägare till den expanderande firman och tio år senare startar han den första färgfabriken med fem anställda.

Wilh. Beckers första butik på Malmtorgsgatan 5, Stockholm, ca 1915.

Färgkvarn på Lövholmen, ca 1917

Vid sekelskiftet kan grundaren summera sitt verk:AB Wilh. Becker blomstrar med flera färghandlar bland annat på Malmtorgsgatan och i Gamla stan. Men den expanderande produktionen behöver nytt och större utrymme – speciellt som den har brandfarlig karaktär. När företaget flyttar till Liljeholmen har efterträdaren Herrman Gentele tagit över verksamheten och Wilhelm Becker hunnit dra sig tillbaka. Det nyinköpta Lövholmen blir nu centrum för Beckers även om det kommer att ta nästan 15 år innan huvudkontoret fl yttar till platsen. Då skriver vi 1916 och ute i Europa mullrar kanonerna sedan fl era år i ett förödande krig. Förbandstillverkning blir allt viktigare för företaget och en ny fabrik byggs. Från tiden efter sekelskiftet förvandlas AB Wilh. Becker till ett kemisktekniskt företag med oerhört varierad produktflora Beckers är det företag som är ledande i att utmana apotekens monopol på tillverkning och försäljning av droger och läkemedels kemikalier. Under 1900-talets första decennium drabbas därför Beckersbutikerna i Stockholm av återkommande polisrazzior eftersom de anses fungera som ”tjuvapotek”.Apoteksvarustriden blir het, men avgörs genom monopolets avskaffande 1913. Färgen finns kvar som bas i företaget men förutom förband tillverkas nu också en rad farmaceutiska produkter, skönhetsmedel samt bekämpningsmedel för ohyra. Till det kan läggas såpa, tvål och gödningsmedel.

År 1917 är hela 292 personer anställda i företaget. Men fem krisår står för dörren med felsatsningar, råvarubrist och ekonomisk tillbakagång i hela Europa. En likvidation är oundviklig, men företaget består genom en rekonstruktion 1923 och står snart stadigt på benen igen.

Vid 1950-talets ingång är färg åter det dominerande framtidsspåret på Lövholmen. Huvuddelen av den kemisktekniska produktionen på Beckers avvecklas och företaget fokuserar istället på att sätta färg på det alltmer välmående svenska folkhemmet som förskonats från andra världskriget. Och när de nya, stora tillfartslederna söderifrån börjar byggas på 1960-talet, liksom tunnelbanan, förvandlas Liljeholmen till en stor trafi kplats. På Lövholmen byggdes huvudfabriken i etapper 1955-64. Först används delar av byggnaden som lager. Svensk färgindustri börjar samtidigt förvandlas. Många små företag slås ihop till större. Beckers köper och växer, en utveckling som startat redan trettio år tidigare, men nu börjar företaget också allt tydligare rikta sina blickar utomlands. En rad nya färgtyper gör entré, ofta importeras idéerna från USA.

Alfort & Cronholms resa började 1906
Konkurrenterna sitter inte heller stilla. AB Alfort & Cronholm, grundat bara fyra år efter att Beckers kom till Lövholmen av John M. Alfort och hans svärfar Christian Cronholm, är en av dem. Grundarna hade likt Wilhelm Becker lärt sig branschen bakom en färghandelsdisk.

Alfort & Cronholms första butik på Norrlandsgatan 14 i Stockholm.

Verksamheten startade med en färghandel på Norrlandsgatan 14 i Stockholm och under 1910-talet utvecklades företaget till att omfatta både detalj- och partihandel för färg och olika färghandelsprodukter. Under andra halvåret 1912 redovisas i kassaboken sammanlagt 26 personer anställda, varav 15 månadsavlönadeoch 11 ”veckolönare”. Sannolikt hade förhyrda lokaler för tillverkning av fernissor och kokt linolja på Polhemsgatan 8 bidragit till att antalet anställda vuxit. 1915 köptes fastigheten Saltmätargatan 7. Dit flyttades kontor, lager och en del av tillverkningen.

Året därpå köptes även fastigheten Saltmätargatan 9.I början av 1920-talet förvärvades Fåborgs Tekniska Fabrik och dess produktion av så kallade hemfärger, tillverkade av anilinfärger, alun och koksalt överfördes till ett av rummen på Saltmätargatan.När produktionen av hem färger efter några år lades ner började man tillverka zinksalva, zinkpasta, borsyresalva, borsyrevaselin mm i samma rum.

I ytterligare ett rum började man tillverkning av spritfernissor där inte minst ”Panama stråhattlack” och andra stråhattlacker blev väsentliga produkter. Det är först efter 1923 då nya fabriken på Ekbacksvägen i Ulvsunda tas i bruk, som Alfort & Cronholm kan sägas ha en färgfabrik. Fram tills dess hade tillverkning skett i olika rum i olika fastigheter på skilda adresser i Stockholm. Vid tiden för andra världskrigets utbrott börjar företaget utveckla nya konsumentprodukter efter att tidigare mest ha vänt sig till yrkesmåleriet. Man gör det framgångsrikt trots ransoneringar och råvarubrist. Det var framför allt linolja och terpentin som dåvarande Industrikommissionen, med lärdom om första världskrigets svarta börshandel, noggrant kontrollerade och fördelade. Ransoneringen hävdes 1947. Alfort & Cronholm hade tidigt insett konsumentmarknadens betydelse och på 50-talet utvecklades företaget till landets ledande tillverkare av konsumentfärger och en av Beckers argaste konkurrenter. Även en rikstäckande grosshandelsverksamhet (penslar, förnödenheter och material) expanderade starkt under denna tid.

Ulvsunda-fabriken, tidigt 60-tal.

Under de dynamiska 1960 och -70-talen kappas Regnbågen och Delfinen om konsumenternas och målaremästarnas gunst medan förortsområdena växer som svampar i det svenska miljonprogrammet. Men rekordåren går snart mot sitt slut och vid 1980-talets inbrott har färgtillverkningen dessutom börjat förvandlas till processindustri. Större produktions volymer krävs för att skapa ekonomi och många samordningsvinster finns att hämta. Samarbetstrevare inleds mellan Wilh. Becker och Alfort & Cronholm. År 1986 slår beslutet ner som en blixt för utomstående: Alcro och Beckers ska i framtiden hänga ihop med ett bindestreck. Alcro-Beckers är skapat och en ny historia börjar!

Delfinen Alcros varumärke Alcro’s varumärke Delfinen kom till under Alfort & Cronholms tid. Året var 1924, Axel Alfort var 16 år gammal och hans far var företagets chef. Fadern fi ck besök av en österrikisk tecknare, som efter första världskriget kommit till Sverige och med hjälp av sin konstnärliga talang försökte söka sin försörjning. Han visade Axels far förslag på olika varumärken. Men eftersom fadern inte hade särskild tilltro till reklamens betydelse fick Axel se kollektionen. Den tecknade bilden av Delfinen blev genast favoriten. Symbolen stod för spänst, vitalitet och balans, tyckte Axel. Efter att först ha övertygat den äldre generationen på företaget köptes den österrikiske tecknarens förslag. Alcros delfin bytte skepnad 2004. Den nya delfinen är mer tidlös och mindre ”hoppande kolmårdsdelfin”.

Sammanslagningen av Alcro och Beckers – en av modern tids mest lyckade fusioner. Färgtillverkningen industrialiserades i början av 1900-talet och en rad färgföretag etablerades. Många arbetade enbart på en lokal eller regional marknad, men framför allt tre lyckades etablera sig nationellt och växa sig stora: Alfort & Cronholm, Wilh. Beckers och Nordsjö. Färgbranschen har också präglats av företagsförvärv och krav på storskalighet har lett till en rad strukturaffärer. ”Lönsamheten för färgföretagen var i allmänhet mycket god fram till 1973/74 för att därefter präglas av stagnation och försämrade resultat, säger Mikael Alfort. Resultaten var dåliga under lång tid för Alfort & Cronholm. Den enda möjligheten att tjäna pengar var genom besparingar eller genom att skapa större enheter.
1985 köpte Alfort & Cronholm 50% av aktierna i Dekorima AB, ett grossistföretag med inriktning på konstnärsfärger och hobbymaterial. Den andra hälften ägdes av AB Wilh. Becker. Det var så Hans Mivér, då VD för Beckers, och jag träffade varandra. Det blev snart ganska naturligt att vi också börja prata affärer i stort. Båda var vi oroade över branschens bristande lönsamhet och delade grundfilosofin: ”Bättre att äga hälften av något som är riktigt stort, än allt av något som är litet”. Vi beslöt båda att gå vidare med ett förslag till våra styrelser att slå samman de båda företagens konsument- och yrkesmåleriverksamheter där framför allt fördelarna med en fabrik var den stora grejen.”

Två företag blir ett tredje Men ändå, när två företag blir ett tredje – Alcro-Beckers – var det många som blev överraskade i offentligheten. Beskedet kom den sjätte februari 1986: en fusion var nära förestående och två arga konkurrenter skulle bilda ett gemensamt företag. Ägandet delades mellan AB Alfort & Cronholm och AB Wilh. Becker.Ett av de viktigaste skälen för samgående mellan Alcro och Beckers var storskalighet. Både Beckers fabrik på Lövholmen och Alcros i Ulvsunda var relativt slitna, byggde på 60-talsteknik och krävde stora miljöinvesteringar. När det blev alltmera troligt att en enda fabrik med fördubblad kapacitet skulle kunna byggas på Lövholmen, intensifierades planeringen för detta. 1989 gick startskottet för ”Fabrik -91 – nytänkande i färg för 100 miljoner”. Den 18 januari 1990 kom bygglovet och nu började arbetet med att spränga fram nya gator ur berget, ombyggnader där lager blir kontor och rockader mellan byggnader. För fabriken väntar tre bullriga och stökiga månader under våren. Stora hål sågas i byggnadens betongväggar och i taket för att ge plats för den nya utrustning som skall installeras. Från Holland och Danmark kommer bland annat 25 stycken 12 000-liters tryckvakuumtankar. Dessutom flera 13,5 meter höga pulversilos. ”Vi måste ta upp ett 3,5 meter brett schakt genom tak och fyra våningar i fabriken för att kunna lyfta in utrustningen”, säger Arne Dietl då projektledare för ombyggnaderna på Lövholmen. ”Målet och kravet är att all produktion skall vara koncentrerad till Lövholmen sommaren 1991. Samtidigt med omfattande ombyggnad och installationsarbeten pågår produktion av färg för fullt”.

Från januari 2001 ingår Alcro-Beckers i finska Tikkurilakoncernen och ägs till 100% av Tikkurila Oy. Det finns många historiska likheter mellan Tikkurila och Alcro-Beckers. Bägge företagen har en lång historia, och har haft stor påverkan på färgbranschens utveckling. De är också marknadsledande på sina respektive hemmamarknader. Båda företagen har haft förmåga att växa både organiskt och genom företagsförvärv. Verksamheten sedan 2001 har präglats av att optimera samordningsfördelar mellan Tikkurila och Alcro-Beckers. Mest påtaligt är den så kallade alkydflytten under 2003/04, vilket innebar att all produktion av lösningsmedelsburen färg flyttades till Vanda i Finland. Därefter produceras enbart vattenburen färg på Lövholmen. Forskning och utveckling är fortsatt prioriterat område där verksamheterna på Lövholmen och Vanda framgångsrikt matchar och kompletterar varandra till världsledande position. Alcro och Beckers är fortsatt de två ledande varumärkena i Sverige på färg till konsument och yrkesmåleri. Under senare år har även försäljningen till Danmark och Norge utvecklats mycket positivt, vilket gör att de tre skandinaviska länderna nu är Alcro-Beckers huvudmarknad.

Under hösten 2007 flyttades tillverkningen successivt till den nybygda fabriken i Nykvarn och i februari 2008 stängdes den gamla enheten på Lövholmen.

Kontoret på Lövholmen stängdes den 14 mars 2008 och den 17 mars öppnade det nya huvudkontoret på Textilgatan 31 i Hammarby Sjöstad.